Nummer
2135
Ämnesord
kundfordring | nedskrivning| kreditförlust | indrivning

1 Ansökan

Sökanden (--, nedan ”sökanden”) begär ett utlåtande om kriterierna för nedskrivning av kundfordringar då den bokföringsskyldige inte kan eller vill verkställa indrivning för att ta hem fordringarna. 
Som bakgrund ger sökanden några exempel på situationer, i vilka man inte kan eller vill verkställa indrivning av kundfordringar:

1. Den bokföringsskyldiges kundfordringar består av flera små poster. Eftersom indrivning alltid medför kostnader, är det inte nödvändigtvis ekonomiskt sett förnuftigt att starta indrivning när de enskilda beloppen är små, även om summan av dem kan vara ansenlig.
2. Kundfordringar som omfattas av sanktionslagstiftningen. Det är möjligt att gäldenären skulle både kunna och vilja betala, men i praktiken går det inte på grund av sanktioner.
3. Ett långvarigt avtalsförhållande, under vilket en faktura blir obetald. Den bokföringsskyldige vill inte börja driva in fordran av avtalspartnern, utan axlar hellre kreditförlusten.
4. Den bokföringsskyldige kan ha ingått ett avtal med köparen, enligt vilket eventuella tvister som gäller avtalet ska avgöras genom så kallad alternativ tvistlösning. Avtalet kan till exempel innehålla en klausul enligt vilken eventuella tvister ska avgöras genom skiljeförfarande. Om köparen exempelvis bestrider grunden eller beloppet av fordran, får den bokföringsskyldige inte använda sig av frivillig eller rättslig indrivning, utan parterna bestämmer sig – efter att eventuellt ha förhandlat sinsemellan – för skiljeförfarande för att avgöra tvisten. Då kan det behövas nedskrivning av kundfordringen utan indrivning.

2 Bestämmelser

2.1 Enligt bestämmelsen i 5 kap 2 § 1 mom. 1 punkten i bokföringslagen (1336/1997; BFL) upptas i balansräkningen ”fordringar till nominellt belopp, likväl högst till det sannolika värdet.” Det innebär att differensen mellan ett nominellt belopp och ett sannolikt belopp som är lägre än det nominella ska dels dras av från balansvärdet för den aktuella fordringen, dels tas upp i resultaträkningen som en avdragspost. Detta förfarande ska följas vid upprättandet av bokslutet, oavsett om nedskrivningen blir känd först efter räkenskapsperioden. 

2.2 Ovannämnda bestämmelse avspeglar också den allmänna aktsamhetsprincipen (BFL 3:3.1 4 punkten), som är grundläggande vid värderingen av samtliga balansposter, det vill säga vid beslut om det belopp till vilket posten redovisas i bokslutet. Aktsamhetsprincipen framgår till exempel av utlåtandet BFN 1996/2019, i vilken den bokföringsskyldige bör göra en bedömning av ”om den aktuella skogsfastighetens framtida förmåga att producera vinst har minskat från sin ursprungliga anskaffningsutgift (eller ett lägre restvärde än anskaffningsutgiften som senare upptagits i balansräkningen).”

2.3 Enligt BFL 5:16 ska en tidigare gjord nedskrivning som senare visat sig vara obefogad återföras.

3 Bokföringsnämndens tidigare ställninstaganden

3.1 Nämnden har dragit upp följande riktlinjer för värdering av kundfordringar och upptagande av dessa i bokslutet i utlåtandet BFN 1827/2008:

3.2 Skyldigheten att skriva ned en kundfordring härrör således från den bokföringsskyldiges egna motiverade uppskattning av om betalningen av det belopp som motsvarar kundfordran kommer att utebli. Om sannolikheten är minst 50 procent, ska fordran skrivas ned, och som grund för nedskrivningen ska det upprättas en intern verifikation som anger orsaken till nedskrivningen.

3.3 I allmänna anvisningen av 31.10.2017 om bokföring av mervärdesskatt ges anvisningar med belysande exempel om situationer som kan vara relevanta för sannolikhetsbedömningen (punkt 4.3.4): ”Bokföringen kan grunda sig på till exempel gäldenärens konkurs, ansökan om saneringsförfarande, resultatlös indrivning och därmed sammanhängande uppgift om gäldenärens insolvens eller det att gäldenärens adress har blivit okänd.” 

3.4 Eventuella indrivningsåtgärder kan ge den bokföringsskyldige en bättre uppfattning om hur sannolikt kunden kommer att betala fordran. Däremot är indrivning inte ett krav för nedskrivning. I utlåtandet BFN 2072/2024 konstateras att ”[n]edskrivningsbeloppet ska upptas i resultaträkningen för räkenskapsperioden oberoende av om indrivningsåtgärder som avser fordran har vidtagits eller inte.”

4 Utlåtande

4.1 Nästan alla kundfordringar är förknippade med viss osäkerhet. Om den bokföringsskyldige anser att risken för att betalning av fordran uteblir är oväsentlig, är det fråga om sedvanlig företagsrisk, som inte behöver uppges separat i bokslutet. 

4.2 Riktlinjer för bedömning av sannolikheten för kreditförlust, inklusive bokföringsförfaranden för detta, finns i utlåtandet BFN 1827/2008, vars uppställning enligt nämnden fortfarande är relevant. 

4.3 Nämnden betonar att exempelsituationerna i allmänna anvisningen av 31.10.2017 inte i sig utgör en grund för nedskrivning, utan skyldigheten att göra en nedskrivning härrör från den bokföringsskyldiges sannolikhetsbedömning i enlighet med BFN 1827/2008. 

4.4 Det sätt på vilket en nedskrivning enligt BFL 5:2.1 1 punkten behandlas i beskattningen av den bokföringsskyldige omfattas av skattelagstiftningen, och på det området saknar bokföringsnämnden befogenheter.