Bokföring av väsentliga eller långfristiga nedskrivningsförluster på specifika finansiella instrument hos en bokföringsskyldig som följer ministerförordningen om finansiella instrument 1315/2004

1. Ansökan

Sökande (- - -) är en stiftelse vars uppgift är att på det sätt som närmare fastställs i lagstiftningen om universitet främja fri forskning samt vetenskap och bildning, ge den högsta utbildningen baserad på forskning samt fostra studerandena att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Enligt universitetslagen verkar sökande som universitet. I sin verksamhet följer stiftelsen bokföringslagen (1336/1997; härefter "BokfL").

I stiftelsens regelbok förband sig grundarna att överlåta minst 700 miljoner euro som stiftelsekapital. Den förmögenhet som har överlåtits som stiftelsekapital till universitetet placeras såsom stiftelselagen kräver på ett tryggt sätt som producerar inkomst. Den realavkastning på stiftelsekapitalet som överskrider inflationen kommer i framtiden att användas för finansiering av universitetets verksamhet.

Sökande ber bokföringsnämnden om utlåtande gällande följande:

1) Är det förenligt med god bokföringssed att tolka förordningen om värdering samt upptagning av finansiella instrument i bokslut och koncernbokslut (1315/2004; härefter "FIF") 7.1 § 3 punkten så att man då villkoren i det aktuella lagrummet uppfylls bokför väsentliga eller långfristiga nedskrivningsförluster på specifika finansiella instrument mot fonden för verkligt värde under eget kapital och inte som kostnad för räkenskapsperioden. Det lagrum som sökande nämner lyder:

1 mom. Med avvikelse från vad som föreskrivs i 6 § upptas den skillnad som avses i nämnda paragraf i fonden för verkligt värde, som ingår i eget kapital, om:

- - -

3) det är fråga om ett sådant finansiellt instrument som skall värderas enligt verkligt värde och som har tagits upp bland aktiva i balansräkningen och vilket inte hålls i handelssyfte och inte är ett derivatinstrument.

2 mom. Fonden för verkligt värde skall rättas när det finansiella instrumentet överlåts eller förfaller.

2) Om den metod som har beskrivits i fråga 1) enligt bokföringsnämnden inte är förenlig med god bokföringssed – och väsentliga eller långfristiga nedskrivningsförluster då den aktuella metoden används ska bokföras som kostnad för räkenskapsperioden – är det i så fall förenligt med god bokföringssed att bokföra eventuella återföringar av nedskrivningar som sker under senare räkenskapsperioder som räkenskapsperiodens intäkter i resultaträkningen för ett sådant instrument som har upptagits på eget kapital villkor och/eller för ett instrument som har upptagits på främmande kapital villkor?

2. Motiveringar till utlåtandet

2.1. Begränsning av utlåtandet. Sökande är ett universitet som hör till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, som ska följa de fastställda reglerna för sin verksamhet. Bokföringsnämnden tar inte ställning till undervisnings- och kulturministeriets styrning gällande universiteten eftersom nämnden inte har befogenhet till detta. Här nedan kommer den frågeställning som sökande har presenterat därför endast att granskas ur BokfL:s perspektiv.

2.2. Bestämmelser. Grundbestämmelsen om periodisering av intäkter, kostnader och förluster i BokfL 5:1 § lyder:

”Räkenskapsperiodens inkomster skall tas upp som intäkter i resultaträkningen. Från intäkterna skall som kostnader dras av de utgifter som sannolikt inte längre medför motsvarande inkomst samt förlusterna. Övriga utgifter får aktiveras i enlighet med vad som bestäms nedan i detta kapitel.”

BokfL 5:2 § har följande ordalydelse:
”I balansräkningen upptas:
1) fordringar till nominellt belopp, likväl högst till det sannolika värdet,
2) värdepapper, som utgör finansieringstillgångar, och andra sådana finansieringsmedel till anskaffningsutgiften eller, om deras sannolika överlåtelsepris på bokslutsdagen är lägre, till detta värde, och
3) skulder till nominellt belopp eller, om skulden är bunden vid index eller någon annan jämförelsegrund, till det högre belopp som den stiger till på grund av den förändrade jämförelsegrunden.”
BokfL 5:2a § innehåller en undantagsbestämmelse:
"Med avvikelse från 2 § kan finansiella instrument värderas till sitt verkliga värde. Förändringar i det verkliga värdet upptas såsom intäkter eller kostnader i resultaträkningen eller i fonden för verkligt värde som ingår i det egna kapitalet i balansräkningen. Närmare bestämmelser om förutsättningar för värdering enligt verkligt värde, fastställande av det verkliga värdet, hur förändringar i det verkliga värdet upptas i resultaträkningen och balansräkningen samt om noter till finansiella instrument och uppgifter som skall ges i verksamhetsberättelsen utfärdas genom förordning av handels- och industriministeriet."
BokfL 5:13 § om nedskrivning har följande ordalydelse:
”Om den sannolika framtida inkomsten från en tillgång eller investering som hör till bestående aktiva varaktigt är mindre än den ännu oavskrivna anskaffningsutgiften, skall skillnaden kostnadsföras som en nedskrivning.”
BokfL 5:16 § stadgar om rättelse av kostnadsföring:
”Om en kostnadsföring som har gjorts beträffande finansieringstillgångar enligt 2 §, beträffande omsättningstillgångar enligt 6 § 1 mom. eller beträffande balansräkningens bestående aktiva enligt 13 § visar sig vara obefogad senast vid utgången av räkenskapsperioden, skall den tas upp som en rättelse av kostnadsföringen.”
FIF 3 § innehåller en allmän bestämmelse om värdering av finansiella instrument:
" Finansiella instrument som har tagits upp bland aktiva i balansräkningen och vilkas verkliga värde kan fastställas tillförlitligt på det sätt som avses i 5 §, kan värderas till verkligt värde.
Värdering enligt verkligt värde tillämpas dock inte på:
1) finansiella instrument som inte är derivat och som hålls till sin förfallodag,
2) lånefordringar samt andra fordringar som inte hålls i syfte att bedriva handel med dem,
3) andelar i dotter-, ägarintresse och samföretag,
4) finansiella instrument som den bokföringsskyldige har emitterat på villkor för eget kapital,
5) avtal som gäller villkorligt vederlag i fusion mellan företag, och inte heller på
6) andra finansiella instrument som i enlighet med allmänt godkänd praxis värderas avvikande från det verkliga värdet.
Av finansiella skulder värderas sådana finansiella instrument till verkligt värde som är
1) derivatinstrument eller
2) en del av en handelsportfölj."
FIF 8.1 § stadgar bl.a. följande om kravet på noter:
"I fråga om finansiella instrument som har tagits upp till verkligt värde skall som en not anges:
1) principerna för de värderingsmodeller och värderingsmetoder som använts i fråga om de finansiella instrument vilkas verkliga värde har bestämts enligt 5 § 2 mom. 2 punkten,
2) för varje slag av finansiellt instrument det verkliga värdet och de värdeförändringar som har tagits upp direkt i resultaträkningen samt de förändringar som tagits upp i fonden för verkligt värde, "
- - -
Avsikten med stiftandet av FIF var att möjliggöra ett liknande tillvägagångssätt i Finland som är rådande i de för användning inom EU godkända internationella IAS/IFRS-standarderna. Av memorandumet med motiveringar framgår att man inte ansåg det vara ändamålsenligt att inkludera noggrannare bestämmelser om rättelse av fonden för verkligt värde i FIF, som grundar sig på artiklarna 42 a - 42 f

i bokslutsdirektivet (1978/660/EEG), som för sin del har haft standarderna IAS 32 och IAS 39 som förebilder. Därmed kan dessa standarder utnyttjas som tolkningshjälp vid tillämpning av FIF.

2.3. Bokföringsnämndens tidigare utlåtanden. I nämndens utlåtande BFN 1870/2011 behandlas frågan om det är förenligt med god bokföringssed att värdera finansiella instrument som har bokförts som finansiella värdepapper under rörliga aktiva till verkligt värde enligt BokfL 5:2a § och uppta förändringen i verkligt värde i den fond för verkligt värde som ingår i eget kapital i balansräkningen och hur sådana finansiella instrument som nämns i FIF 7.1 § och som hålls för handelssyfte ska tolkas i samband med den första frågan.

Bokföringsnämnden konstaterade att den beskrivna metoden var förenlig med god bokföringssed. Som svar på sökandes första fråga om hur de finansiella tillgångar som hålls i handelssyfte ska tolkas i samband med den första frågan konstaterar bokföringsnämnden att effekterna av värdeförändringen i första hand ska upptas i resultaträkningen vid användning av metoden med verkligt värde. Strukturen i FIF avspeglar för sin del också denna prioritet. Enligt FIF ska förändringarna i verkligt värde upptas i resultaträkningen enligt huvudregeln i 6 § och i undantagsbestämmelsen 7.1 § har förutsättningarna för när bokföring direkt mot balansräkningen är möjlig upptagits. Det är därmed förenligt med god bokföringssed att den bokföringsskyldige omsorgsfullt överväger och i sitt bokföringsmaterial dokumenterar grunderna till avvikelsen från huvudregeln, det vill säga varför värdeförändringarna har upptagits som eget kapital.

Nämnden konstaterade dessutom att ärendet i grund och botten gällde bevisfrågor, som nämnden inte kunde ta ställning till. Sökande bör alltså själv fastställa om de placeringstillgångar och vissa skilda tillgångsslag bland dessa som har köpts med stiftelsekapital har köpts i handelssyfte eller inte.

I utlåtandet BFN 1870/2011 strävade man aktivt efter att uppnå realintäkter med den placeringsportfölj som förvärvats med stiftelsekapital. Därför skulle sökande baserat på fakta ta ställning till om de olika finansiella värdepappren som ingick i placeringsportföljen hörde till den så kallade handelsportföljen. I så fall ska de anses vara förvärvade i handelssyfte. Nämnden ansåg att man för sökandes del ur denna förmögenhetsmassa på goda grunder kan begränsa åtminstone sådana särskilda tillgångsposter utanför handelsportföljen som innehas i något annat syfte än för att aktivt sträva efter vinning, till exempel grundat på regelboken eller av annan särskild anledning.

3. Bokföringsnämndens utlåtande

3.1. I den situation som beskrivs i ansökan om utlåtande tillämpas den metod för fastställande av marknadsvärdet för finansieringstillgångar som avses i BokfL 5:2a §. Bestämmelsen är dispositiv och därmed grundar sig tillämpningen av den på den bokföringsskyldiges eget val. Avsikten med bestämmelsen är att tillåta värdering av vissa finansieringsinstrument, som uppfyller de i FIF närmare fastställda kriterierna, till verkligt värde oberoende av vilken huvudgrupp i balansräkningen de har upptagits i.

3.2. Sökandes 1) fråga gäller finansiella instrument som inte innehas i handelssyfte och utgående från detta ska en metod enligt FIF 7 § tillämpas på dem. Enligt denna upptas värdeförändringarna i dessa i fonden för verkligt värde som ingår i bundet eget kapital. Ordalydelsen i bestämmelsen tiger dock om den situation som sökande beskriver där nedskrivningsförlusterna på vissa, enskilda finansieringsinstrument är långfristiga eller väsentliga.

3.3. Bokföringsnämnden konstaterar att man i den beskrivna situationen ska inhämta vägledning ur BokfL 5:1 §. Enligt denna ska "från intäkterna som kostnader dras av de utgifter som sannolikt inte längre medför motsvarande inkomst samt förlusterna." Detta lagrum om periodisering av utgifter och bokföring av förluster hör till grundreglerna för upprättande av bokslut. Vid tolkning av paragrafen ska även BokfL 5:13 § beaktas med sin tvingande nedskrivningsbestämmelse för poster som ingår i bestående aktiva: Om den sannolika framtida inkomsten från en tillgång eller investering som hör till bestående aktiva varaktigt är mindre än den ännu oavskrivna anskaffningsutgiften, skall skillnaden kostnadsföras som en nedskrivning. Bokföringsnämnden anser att denna bestämmelse tillsammans med den allmänna försiktighetsprincipen i BokfL 3:3.1 § 3 punkten beskriver den grundprincip som tillämpas på samtliga finansiella instrument vid bedömningen av de förutsättningar som skall råda för att nedskrivningen allra senast ska bokföras mot resultatet.

3.4. Nämnden anser att avsikten inte kunde ha varit att de tvingande bestämmelserna om nedskrivningar på finansiella instrument som påverkar hur den bokföringsskyldiges resultat bildas skulle ha gett utrymme för större valmöjligheter än för de bokföringsskyldiga som tillämpar BokfL 5:2 § då möjligheten att tillämpa metoden med verkligt värde enligt BokfL 5:2a § infördes i lagstiftningen år 2004. Därmed utgör den princip som ingår i BokfL 5.13 § grund för bedömningen av tvingande skyldighet att bokföra kostnad som påverkar resultatet även för en sådan bokföringsskyldig som värderar de finansiella instrumenten till marknadsvärde enligt FIF. Utgående från försiktighetsprincipen har det ingen avgörande betydelse under vilken balanspost de finansiella instrumenten uttryckligen har placerats vid bedömning av en situation där värdet på det finansiella instrumentet bestående är lägre än anskaffningsutgiften och därför orsakar en bestående förlust för den bokföringsskyldige.

3.5. Bokföringsnämnden anser det vara förenligt med god bokföringssed att som kostnader i resultaträkningen uppta sådana långfristiga nedskrivningsförluster på specifika finansiella instrument som bör anses utgöra förluster genom att den inkomst som de i framtiden kommer att generera på ett bestående sätt är lägre än den återstående oavskrivna anskaffningsutgiften på de aktuella finansiella instrumenten. Den på den oavskrivna anskaffningsutgiften uträknade förlusten bokförs som kostnad.
3.6. I god bokföringssed, som avses i BokfL 1:3 § ingår väsentlighetsprincipen, som betyder att det inte är nödvändigt att uppta smärre nedskrivningar på specifika finansiella instrument som kostnad i resultaträkningen.

3.7. Sökandes 2) fråga gäller huruvida det då en metod enligt punkt 3.5 används är förenligt med god bokföringssed att bokföra eventuella återföringar av nedskrivningsförlusterna under senare räkenskapsperioder som intäkt för räkenskapsperioden. Bokföringsnämnden anser att BokfL 5:16 § ska följas oberoende av karaktären på de finansiella instrumenten vid återföring av nedskrivningsförluster som har gjorts enligt punkt 3.5 under kommande räkenskapsperioder; enligt den nämnda bestämmelsen återförs en kostnadsbokföring, som senast på räkenskapsperiodens sista dag visar sig vara obefogad, genom bokföring av en rättelse till kostnadsbokföringen. Dessa återföringar upptas i resultaträkningen till maximalt den oavskrivna anskaffningsutgiften vid tidpunkten för bokföringen av förlusten, det överskridande beloppet upptas i fonden för verkligt värde.

3.8. Uppgifter om den i resultaträkningen upptagna nedskrivningsförlusten på finansiella instrument som avses i punkt 3.5 ska lämnas i noterna till bokslutet med stöd i FIF 8.1 §. Detsamma gäller sådana återföringar av nedskrivningar upptagna i resultaträkningen som avses i punkt 3.7. 3.9. Bokföringsnämnden hänvisar dessutom till det som har konstaterats i utlåtandet BFN 1870/2011: dokumenteringen av sådana finansiella instrument som inte hålls i handelssyfte ska vara gjord på ett bra sätt.